Archive for januari 2012

Plåster och I Jättars spår

För två veckor sedan sov Vera sig igenom eftermiddagen, kvällen och natten efter operationen. I kväll fixade Skistar så hon fick åka I Jättars spår i en pulka tillsammans med skidåkande jämnåriga. Tillbaka till det magiska blå ljuset, den här gången med en historieberättare som lotsade barnen genom historien om Rut i Skut. Fantastiskt. Såg jag inte för mig för två veckor sedan.

I kväll var det också dags att plocka bort de två plåster som har skyddat ingångshålen för isättningen av spikarna.

Bort med plåstret

Två små fina tre-fyra centimeter ärr dolde sig därunder. Magiskt. Särskilt med tanke på att jag såg ett lårlångt ärr och helbensgips framför mig när domen var brutet lårben. Leve den moderna läkekonsten.

 

Första krycktränardagen

Såg för mig hur vi skulle träna hela dagen. Flera gånger. Och att Vera skulle skutta fram för egen maskin redan under eftermiddagen. Så att vi var redo att åka hem. Men vi mäktade bara med tre träningssessioner. Förvisso med klar förbättring i resultat (förmiddag 10 hopp, eftermiddag 13 hopp, kväll 28 hopp).

Andra turen på kryckor

Det är svårt att inte bli otålig nu när vi har varit här i fem dygn. Samtidigt så är det bara fyra dagar sen operationen och i det stora hela så var det ju nyss hon gjorde illa sig och från då till nu så har illa blivit så mycket bättre. Men dagarna flyter ihop och det vore trevligt att komma ut i friska luften.

Vi försökte räkna ihop hur många personer vi har mött från backen med skidpatrullen och ambulanspersonalen via akuten och operation till barnavdelningen. Vi lyckades inte så bra men vi tippar på ett 20-tal. Vera tog i alla fall saken i egna händer och har påbörjat en dagbok där de större händelserna varje dag skrivs ner. Så att vi har lite koll.

Vera skriver dagbok

Jag står för fotodokumentationen. I kombination tror jag att dagboken blir ett riktigt bra tidsdokument.

En skiddag – två tjejer gör Rödkullen

Ett plus med att vara fast på sjukhuset är att man hinner göra lite av det som inte alltid hinns med. Fredagen innan Vera bröt benet så hängde hon och hennes kompis Matilda i Rödkullen. Det blev en film och en trailer.

 


Ett ögonblick är allt som krävs

Vi är inne på fjärde dagen på Östersunds sjukhus och äntligen har Vera tagit sig ut ur rummet för att upptäcka lite av allt kul som finns att göra.

Utklädningsskåp på Lekterapin Östersunds sjukhus

Medan vissa saker får vänta tills hon får till att gå med kryckor så finns det gott om annat att göra.

Gipsfigurmålning på Lekterapin

Jag är fortfarande mest fascinerad över att ett lårbensbrott kan fixas med två små snitt på vardera sida av knät, två spikar inne i lårbenet och ett bandage för att skydda ingångshålen. Inget helbensgips. Möjlighet att stödja på benet från dag 1 (om smärtan hade tillåtit det förstås).

Självklart hade jag önskat att vi aldrig hade hamnat här. Att Vera aldrig hade behövt ha så ont och vara så rädd som när hon låg i backen efter att ha blivit påkörd av en vuxen precis nedanför gamla Målhuset vid VM8an.

Räddningspersonal, Vera & jag

Att det hade varit som Vera sa när vi var där ”Jag trodde det var en dröm”. Nu var det inte det. Ibland har man marginalerna på sin sida. Ibland inte. Hade vi hoppat på en gondol senare, eller stannat lite längre för att titta på stjärnorna i snön, om inte om hade varit.

Stjärnor i snön - Det blå spåret

Full fart i Det blå spåret

Nu är ju om. Och det är som så det är. Med alla ögonblick. Det är tajming, tur, otur, lycka, olycka, glädje och sorg. Allra oftast så går det ju bra. Och den ögonblickliga händelsen hade lika gärna kunnat inte varit. Och vi hade åkt hem och druckit varm choklad och planerat nästa äventyr.

Istället blev den alternerad vardag. Där jag lever i mitt ullunderställ från Kari Traa dag som natt och tassar runt den lilla människan som nu behöver massor med stöd och hjälp.

Men härligast är det ändå när vi alla får vara tillsammans!

Pål, Pippi & Vera